OBEYODB

Hah! Inser nu hur mina inlägg ser ut, skriver bara när jag har något som tynger mig och måste ventileras och jag inte pallar dra det med folk för att dom i slutändan bara kommer markera mig som labil. Det skyller jag på alla tv-psykologer som härjar ute i världen.

Jag är fett glad och jag ska till Kreta med min pojkvän och sweet jobb som väntar mig. Karriär? Vet inte om man ens ska säga ett sånt ord 2012, med den regeringen vi har och sånt. Men det är en kul grej att göra så länge det går!

Så är det med allt. Vi värderar skit för mycket och glömmer bort det som är värt att tänka på. Det som får oss att må bra. Äkta kärlek slår allt och det kanske låter helt lamt men då har du inte riktigt förstått vad äkta kärlek är. Eller så har du haft äkta kärlek hela livet och inser inte hur mycket fetare det är än att ha en massa falsk skit hälld över dig.

Så för dig som läser den här sk bloggen. Have no fear, jag är glad. Det är bara ibland jag glömmer det och måste tänka om och ventilera det här.

Att va älskad är enkelt. Att inte bli älskad är det svåra. Det ena är det man får när man nåt målet i livet, det andra är det man strävar efter att inte sluta upp som.

Jag hatar livet och dess mening. Sa jag det? Meningen med livet är att bli älskad. Annars är det ganska så meningslöst. Så varför är det så svårt?

Jag vet att man ska va sig själv så löser sig allt. Men en själv är självisk och i en tvåsamhet är en självisk människa inte till nån större nytta. Eller?

För är man självisk så vill man gott åt den andra för den andra är den enda som får en att må bra och känna sig värd. Så i slutändan finns det ingen som är självisk. För alla är vi till för andra och ens välmående ligger i den man älskas händer och när den mår bra mår en själv bra.

Hur som haver som vet jag bara om att mannen jag älskar ska jag göra allt i min makt för att han ska må bra, för när han mår bra så mår världen bra.

Jag hatar att va förbannad, jag hatar att jag låter folk komma mig nära. Jag hatar att få känslan av att drunkna på land. Att konstant simma uppåt när jag egentligen borde flyta.

Var är jag ens påväg? Jag har aldrig förstått mig på människor för människor vill inte förstå sig på mig. Jag försöker att bry mig om andra, jag försöker att prata med folk som om det vi säger till varandra är på samma nivå men i slutändan står jag där och har pratat med nån som inte har förstått ett ord av vad jag sagt.

Det kanske är jag som inte kan prata svenska? Jag kanske är för öppen så att det mistas för att vara falskt? Jag vet inte längre, jag ska leva efter radions regler; personlig men inte privat. Jag ska sluta att vara en person och börja bli en karaktär. Om jag känner något så ska jag släta över det med ett värdelöst skämt som får folk att skratta men som glöms bort lika snabbt. För så är det i den här världen. Tomma skratt och ord som ingen kommer ihåg.

Jag har inget att tillägga till detta mer än att desto äldre jag blir desto mer ensam blir jag och desto mer måste jag finna mig själv i min ensamhet. Det är inget fel på det, det var bara längesen jag bara hade mig själv.
Eller så har jag aldrig haft mig själv och måste hitta henne. Komma till ro med att jag är ett jävla cp som basunerar ut mina känslor på personer jag känner kan förstå som sen inte bryr sig eftersom det är ganska så mycket att ta in.

Jag är inte unik, jag vet bara inte hur man gör för att spela som alla andra.
För det svåra är inte att vara sig själv, det är vi allihopa i början, det svåra är att vara någon annan och bara smälta in.